Under en timme av Alice Eliasson

Jag stod på bron. Jag var redo att hoppa och lämna allt bakom mig, men det var något som höll mig fast som om jag ändå inte var redo att dö, men på samma gång så var jag. Jag halkade till och tog hårt fast om räcket. Sen släppte jag bara. Under de 3 sekunder jag var i luften så flög hela mitt liv förbi och sen blev det svart. Allt blev svart.

En timme innan: Jag sitter på en stol i min mammas lägenhet. Lägenheten är smutsig och äcklig. Det ligger hundbajs på golvet och det luktar lila. Mamma ligger på några tidningspapper på golvet i vardagsrummet.Hon är hög på weed som JJ gav henne. Det var en kamp att få hem henne. Hon kunde inte prata och hon sluddrade med munnen och kunde inte gör ordentliga meningar. Det är hemskt att se henne sån och jag hatar att vara hemma hos JJ. Den här gången behövde hon dessutom sälja sig själv för att kunna få knarket. Jag är så van vid det här så jag bryr mig inte så mycket för det här är ju mitt liv. Men det gör också ont att se hur beroende hon är av knarket, och att hon är så beroende av det att hon gör vad som helst för att få det. Jag har försökt hjälpa mamma men det går inte. Hon är så djupt nere i skiten att hon kommer inte ta sig ut. Hon har gått till en psykolog för att få hjälp att sluta knarka men inget händer. Det känns som att det är jag som är mamman och hon är barnet. Jag får sällan mat och jag duschar aldrig. Vi har inga pengar till varmvatten för alla pengar går till knark. Det är ju inte så roligt att duscha i kallt vatten. När jag väl går till skolan och faktiskt är där så har jag ingen att vara med. Jag är ensam på rasterna och ingen bryr sig om att ens fråga om jag vill vara med och leka. Jag sitter alltid på en bänk på skolgården och kollar på när alla andra leker. Barnen på min skola säger att jag luktar illa och det gör jag ju. Jag hatar när det är vinter för jag har inga vinterkläder. Alla kläder jag äger är det hål i. Jag hatar mitt liv, jag är ett misstag och jag vet det så väl. Jag var inte menad att leva. Jag har börjat gått till en psykolog och har fått diagnosen depression. När jag berättade för mamma så sa hon “Jaja än sen?, sluta bara vara deprimerad”. Min mamma bryr sig verkligen inte om mig. Min psykolog säger: “ Din mamma bryr sig visst om dig. Hon vet bara inte hur hon ska visa det.” Ja kanske de, men om hon verkligen hade brytt sig så hade hon redan slutat när jag bad henne om de. Jag hatar JJ också. De vara han som drog in henne i skiten. Han började ge de till henne och sen så var det kört. Jag kan inte ens räkna på mina fingra om hur många gånger vi har varit hos JJ för knark. Jag ställer mig upp från stolen och går ut i hallen och sätter på mig mina skor. Jag går och går och vet inte riktigt vart jag ska gå, men jag når en bro. Jag stannar i mitten av bron och kollar ut över vattnet. Jag går fram till räcket och klättrar över det.

Jag stod på bron. Jag var redo att hoppa och lämna allt bakom mig, men det var något som höll mig fast, som om jag ändå inte var redo att dö, men på samma gång så var jag. Jag halkade till och tog hårt fast om räcket. Sen släppte jag bara. Under de 3 sekunder jag var i luften så flög hela mitt liv förbi och sen blev det svart. Allt blev svart.

Sök

Språk