Att kolla mig själv i badrumsspegeln har blivit en vana, en del av min vardagliga rutin. Ta in mina egna detaljer, det kan vara från fysiska detaljer men även detaljerna inuti mitt yttre skal. Du kanske undrar, hur kan ansiktsuttryck, små detaljer i ögon, hud, hår och näsa säga mycket om mitt inre kärna? En spegelbild ska ju framförallt, visa hur ens yttre skal ser ut. Vad händer då när ditt yttre skal börjar kopplas till din inre kärna? Vilka konsekvenser ligger det bakom att se ut på ett visst sätt, att klä sig med viss stil, att vara på ett annorlunda sätt? Vad är det som gör oss så annorlunda, så främmande för varandra?

För att besvara på respektive frågor, vill jag presentera teorin om att bli bedömd. Att bli bedömd, är också en del av vardagen, en del av rutinen. Kolla på din spegelbild, vad säger det om dig? Ser det ut som alla andra? Är du som alla andra? Är du alla andra? Sådana frågor kan vara svåra att besvara, men om du tittar dig omkring med brett öppna ögon, kommer du finna svaret framför dig. Du hör inte hit. Du är inte alla andra, oavsett vad du gör, så kommer du aldrig förbli alla andra. Idag vet jag inte vart jag tillhör, jag vet inte vem jag ska känna samhörighet med eftersom allt handlar om att passa in och viktigast av allt, att tillhöra.

När jag var yngre, var en av mina största drömmar att vara långhårig blondin med rakt och tunt hår, blå eller grönögd, ljushyad, och att vara kort. Jag vill inte ha mörk mustasch eller mörk arm och ben hår. Jag vill inte vara brunette, jag ville inte ha bruna ögon eller mörk hy. Yngre mig, ville helt enkelt se ut som sig själv. Att jämföra sig med andra särskilt sin omgivning, är något som de flesta inte klarat av att inte göra. Med tanke på att jag praktiskt taget inte såg ut som min omgivning, inte ens nära, gjorde det lättare för mig att jämföra mig själv med min omgivning. Jag drömde alltid om jag en dag, skulle ta av min osanna “Utklädnad”. Jag skulle dra av en mörkhyad mask, ta av mig en tjock och brun peruk, dra av mitt mörka skinn och ta av mig en inbyggd klack som gjorde mig så lång, eller rättare sagt, längre än alla andra. När denna stund kom, skulle alla börja tycka om mig. Alla skulle se på mig på ett annorlunda sätt, de skulle tycka att jag var vacker. Jag längtade efter att någon gång, uppfylla min dröm och ta av mig min utklädnad. Som om det vore en sjukdom man ville läka från, ville jag läka från att se ut som jag gjorde.

Att inte passa in, att inte höra till sin omgivning, handlade inte bara om utseende. Det handlade om mer än bara det. Mitt språk, min kultur, min religion, min identity generally sätt, var en sjukdom jag ville läka från. Jag skämdes för mitt språk, jag talade aldrig arabiska framför mina kompisar, när någon frågade om min favoritmat, svarade jag aldrig någon som mendi, dolma eller kabse. När vi kollade på nyheter om hur Syrien utsattes för regnande bomber dagligen, ville jag alltid låtsas om ingenting för jag ville inte att någon skulle veta att mitt hem, mitt folk, upplever sorg, fattigdom och skräck. Lilla jag ville inte att någon skulle tycka synd om henne och ställa massor med frågor som hon inte ville svara på. Lilla Alma, ville bara vara “normal”. Jag ville inte vara annorlunda, för annorlunda var alltid dåligt.

“Jävla araber”, var det någon som sa till mig och min kompis en gång. Min kompis hade då svarat “jävla svenne”. “Hellre det än att vara en jävla arab, utlänningar” skrek denna person då. “Utlänning” var precis det ordet som beskrev mig bäst. Det hade jag hört många gånger, på skolan hade jag hört det, på fritiden, ute på gatan. Vart jag än gick, var jag alltid en utlänning. Vad jag än gjorde, förblev jag en utlänning. Jag hörde inte hit, det här är inte mitt land så det borde inte spela någon roll, eller? Men jo, det gjorde det. Under hela min barndom, kände jag mig vilse. Vem var jag? Vart tillhörde jag egentligen? Syrien, där jag är född? Eller Sverige, där jag är uppväxt? Under majoriteten av min uppväxande, hade jag alltid försökt vara som alla andra, eller rättare sagt, vara alla andra. Jag försökte anpassa mig till min omgivning, men oavsett vad jag gjorde, fick jag ändå höra ordet “utlänning”. När jag blev äldre, började jag höra hur alla samhällsproblem i Sverige hängde i sammanhang med invandrare. Invandrare är tjuvar, mördare, terrorister, okunniga analfabater, ökenfolk, bidrag beroende. Det var då jag började se det. Min familj, mina kompisar, alla var inget av dessa påstpenden. Mina föräldrar som har jobbat och lärt sig svenska i år sen vi kommit till Sverige, som alltid lärde mig och mina syskon vad som är rätt och fel i både teori och praktik, är också invandrare. Jag kunde inte fortsätta mina hopplösa försök om att bli omtyckt av hela omgivningen genom att ändra mig själv, när de närmste till mitt hjärta, blev kastade under ett tåg av anklagelser och kränkningar.

Om jag är varken månen, solen eller stjärnorna, vad är jag då? Jag var inte solen som alla planeter roterande runt, jag var inte en vacker måne att beundra sin syn med, eller stjärna som lyste himlens breda vägar. Jag lärde mig senare i livet, att jag var pluto. Pluto är ingen stjärna, måne eller sol. Pluto är bara en dvärgplanet, gjord av stenar. Jag behöver inte vara en sol för att ligga högt upp i rymden. Jag behöver inte vara som alla andra för att leva och bli framgångsrik. Att vara blond, ljushyad och blåögd, att vara svensk, är inte kraven för att ses som människa. Jag kan vara mig själv och ändå göra vad jag vill, jag kan vara människa. Jag var inte sjuk, en människa som är sinnessjuk och kan hata en annan människa pga dess utseende eller bakgrund var sjuk, inte jag. Lilla Alma växte från att vilja läka från sin egen identitet till att lära sig älska sig själv och sina rötter. För ett tag sedan, kollade jag mig själv i spegeln och för första gången, var jag vacker. Jag kan nå rymden efter allt, kanske inte som en stjärna men pluto var också vacker.