Din röst-bidrag: Augustinatten

Augustinatten

Av Leah Tingberg från Munkfors


Det gungande gräset smeker mina fotleder när jag går ner mot stranden. Sommarnatten är varm och jag måste svalka mig. Denna vägen, som jag gått så många gånger förut känns plötsligt så främmande. Förvisso är det länge sen, jag har inte varit här sedan början av sommaren. Äntligen är jag tillbaka.

Det är svårt att lokalisera sig i mörkret, men till slut kan jag se den glittrande reflektionen av månskenet i vattnet. Allt är helt tyst och stilla, jag är alldeles ensam. Min kropp är otroligt trött, men mitt huvud är helt på alerten. När jag når stranden sätter jag mig ner en sekund för att hämta andan. Det är ju inte varje natt man går flera kilometer utan skor på en grusväg, släpandes på en tyngd dessutom.

Den vackra Vänern ligger framför mig där jag sitter, lugna vågor skvätter upp över mina smutsiga och skadade fötter. Adrenalinet håller på att släppa och för en sekund överväger jag nästan att bara simma ut så långt jag kan och lämna allt bakom mig. Men jag måste slutföra det här först.

Jag tar återigen ett tag om hans fotleder, drar den tunga kroppen efter mig ut i det varma vattnet. Han är inte död, bara medvetslös. Hur jag har lyckats hålla honom i det tillståndet förstår jag inte. När vi når den vattennivån där hans kropp kan flyta själv tar jag åter ett djupt andetag och vänder mig mot den stora vackra staden där jag tänkt spendera de kommande åren. Lamporna lyser i många av fönstren i Centralsjukhuset och jag borde försöka ta mig dit medan jag kan.

Plötsligt känns det som om en blixt träffar mig på höger sida av ländryggen. Luften slås ur mina lungor och jag viker mig dubbel. Jag misslyckades, han har lyckats vakna och rest sig, samlat kraft under tiden jag drömt mig bort till en värld jag ändå aldrig kunnat återvända till. Hans andedräkt stryker min nacke och jag ryser i hela kroppen. Stöten kommer igen och igen, när han drar ut den lilla kniven och sticker in den igen.

Minnena från den där fuktiga mörka källaren kommer tillbaka, när han mot min vilja tog kontroll över min fastkedjade kropp efter att ha lurat med mig, efter skolavslutningen. Jag måste vara riktigt dum som följer med en främmande, vuxen man i en gammal rostig Volvo.

Han börjar hosta okontrollerat och tappar andan. Han försöker ropa efter hjälp, men ropen kvävs av blodet som är på väg upp för hans strupe. Ett ögonblick fylls jag av lycka och lättnad, över att han inte kommer överleva. Men det kommer inte jag heller.

Jag flyter på vattenytan och ser upp mot den stjärnklara natten. Lugnet infinner sig i mitt hjärta och min själ lyfts iväg till en plats där inget längre kan skada mig...

Sök

Språk