Ingen titel av Emmelie Woronin Svensson

Mina andetag formades till rök framför mitt ansikte och kylan trängde sig igenom min ofodrade höstjacka. Blicken fördes mot nästa gatlykta som flimrade till en aning. De nakna träden svajade lätt i vinden och formade otäckta skuggor. En mörkklädd gestalt kom gående framför mig och jag kollade ner. I reflektionen i vattenpölen kunde jag skymta ett obehagligt leende hos personen och det fick kalla kårar att gå längs min ryggrad. När vi passerat varandra såg jag någonting i de orange-bruna löven framför mig. Jag gick närmare för att se vad det var och kunde snart konstatera att det var en nyckel. Tveksamt tog jag upp den och vände mig om. Gestalten var spårlöst försvunnen. Tyst placerade jag nyckeln i jackfickan och fortsatte med snabba steg mot mitt mål. När den stora byggnaden dök upp i mitt synfält ökade jag takten ännu lite grann. Den tunga porten gick långsamt upp och värmen omfamnade mig. Jag ignorerade raden klädkrokar och gick raka vägen in i lokalen. Det var lite läskigt att vara där helt själv men efter att ha tänt lamporna och gått in en bit började jag att slappna av en aning. Det var ju bara en liten stund tills Stella kom. Jag satte mig med ryggen mot dörren och började att inspektera nyckeln i ljuset. Rosten dolde siffrorna som en gång varit inristade i det silverfärgade materialet.

Några minuter senare hörde jag hur dörren öppnades och en glad stämma hälsade på mig. Stella fick ett mummel till svar innan jag berättade om nyckeln. Hon blev helt vit i ansiktet och satte sig bredvid mig. “Vad är det?” frågade jag lite oroligt. “Du vet det där ryktet om kyrkovaktmästaren som försvann…” Jag nickade till svar. Alla som växt upp i småstadsområdet hade hört historien om kyrkovaktmästaren. Om hur han hade blivit inlåst i källaren och därefter fått gått en ensam och mörk död till mötes efter att det sista stearinljuset brunnit ut. Det var kort sagt någonting föräldrarna brukade berätta för sina barn innan kyrkan var nyrenoverad så att de inte skulle leka i det halvt förfallna klocktornet. Men efter att kyrkan brann ner och byggts om var det ingen som såg en anledning att berätta den vidare. Stella fortsatte; “Tänk om det var kyrkvaktmästaren du såg” Svaret fick mig att rysa till lite. Jag räckte över nyckeln till Stellas hand. Hon följde konturerna där siffrorna en gång stått med fingret “3… 4…7” 347 vad skulle det stå för? Efter att ha lugnat ner oss lite berättade Stella att prästen frågat henne om vi inte kunde plocka fram lite grejer till gudstjänsten. Vi ställde oss upp och styrde stegen mot trappan. Ljuset från våra mobiltelefoner var svagt och vi fick därför känna oss fram efter lampknappen. Ljuset var en aning bländande. Framför oss fanns tre dörrar. Det vi såg fick oss helt stumma. Den första dörren längst från höger var en toalett, dörren stod på glänt och visade den rosa tapeten. Den andra dörren var ett förråd och det var där vi skulle hämta grejerna ifrån men det var inte det som fick hjärtat att sätta sig i halsgropen. Det var den tredje dörren. 847. Fundersamt satte jag i nyckeln och vred om, ett klick bröt tystnaden. Jag slängde en förskräckt blick på Stella och kunde direkt se att vi hade tagit olika beslut i situationen. Det hade inte varit en trea utan en 3:a utan en 8:a. dörren var gjord av betong och väldigt tung. Utan att låta ögonen vänja sig vid mörkret tog jag ett darrigt kliv in. Ljuset från mobiltelefonens ficklampa dansade på väggarna men stannade plötsligt och hjärtat höll på att stanna på mig. Den svaga ljuskällan lyste upp en oljemålning av mig med ett minst lika hemskt leende som den gestalt jag hade mött. Plötsligt hördes en smäll och sedan ett klick igen…

Sök

Språk