Fokusera Observera Adaptera – En text om autism

Av: Linda Forsby från Årjäng

Du och din närmsta vän sitter vid ett bord och pratar. Samtalsämnet engagerar dig och du känner ett genuint intresse för att utbyta information. Du är väl medveten om att du förväntas ha ögonkontakt. För att upprätthålla ögonkontakten krävs en enorm ansträngning från din sida och allt ditt fokus kommer att gå åt till det, vilket får följden att du knappt klarar ta in vad som sägs. Ditt kroppsspråk känns klumpigt och onaturligt, alla andra verkar vara mjuka, formbara tunnbröd medan du själv är ett hårt, stelt knäckebröd. Du vet att många människor i din omgivning tycker att även stämningen blir stel i ditt sällskap, du känner ibland av det själv också, men du har ingen aning om hur du ska göra för att inte orsaka det.

En person ansluter till samtalet. Fysiskt är du fortfarande kvar på samma ställe men i den sociala världen tar du nu ett steg bakåt. Nu finns det inte bara en förbindelse att hålla koll på, du ska nu interagera med två personer samtidigt. Fler personer ansluter och för varje ny människa som läggs till tar du ytterligare ett steg tillbaka, det blir alldeles för många kopplingar att hålla koll på.

Redan efter att tre andra personer anslutit har du fallit tillbaka så många steg att du nu observerar konversationen. Men att observera är långt ifrån det enda du gör. All information ska tas in, tolkas och bearbetas samtidigt som du ska lyssna och dessutom försöka komma på något att säga. Det är inte bara den sociala informationen som ska bearbetas. Runt omkring är det konstant ljud och rörelser, det går knappt att sortera. Människor pratar samtidigt, folk går över golvet, någon skriver på sin dator och det låter som ett krig. Hjärnan går på högvarv och du måste hela tiden anstränga dig för att hänga med i vad som sägs, annars stänger du av helt och hamnar i din egen värld. Oförutsägbarheten är helt olidlig eftersom du aldrig vet vad som ska ske härnäst eller vad du ska göra. Vad förväntar sig de andra av dig? När är samtalet slut? Gör jag rätt? Gör jag fel? Av erfarenhet vet du att man förväntas bidra verbalt. Du försöker febrilt komma på en kommentar att delta med i konversationen, men det känns som att du hela tiden ligger ett steg efter de andra. Det är som att ni står i en kö för att förstå all information. Alla andra står och trängs tillsammans längst fram, medan du står fem meter bakom och uppfattar allting sist.

När du kommit på något att säga står du inför nästa problem: När och hur ska du säga det? För dig är logiken i det du ska säga självklar, medan andra ofta inte alls förstår vad du menar. Dessutom verkar det som att andra har speciella glasögon för att se de där tillfällena då man smidigt kan flika in i en konversation. Själv har du inte ens ögonen öppna och det slutar oftast med att du avbryter någon. Processen har tagit för lång tid och när du väl kommer till handling är din replik inte längre relevant. Det märker du eftersom konversationen sedan fortsätter om något helt annat. Kanske känner du nu att sträckan hit har varit lång och att du bör kunna slappna av. Nej, nu kommer nästa steg: du analyserar det som precis hände. Förstod de mig? Ska jag säga något mer? Hade det varit bättre att inte säga något alls? Du kommer på dig själv med att ha hamnat i din egen värld, uppslukad av dina tankar och analyser. Du hoppas att ingen har sagt något till dig under tiden, för i sådana fall har du inte hört det.

Du släpper dina egna tankar för en stund och återupptar fokus på sällskapet. Under konversationens gång skrattar dina kompisar vid några tillfällen. Du har ingen aning om varför, men du skrattar också för att inte verka avvikande eller dum. Du förstod ju nästan.

Svårigheten att läsa av andra gör dig osäker. Att medvetet bearbeta all information intellektuellt gör dig trött. Problem med att filtrera intryck gör det svårt att fokusera. Det här är anledningarna till att du hellre tittar in i väggen än i andras ögon, oftast är tyst istället för att prata, sällan är den drivande i en konversation, kan verka frånvarande när du umgås med andra och är utmattad efter tio minuters umgänge. Vissa anser kanske att du inte aktivt deltar, när du i själva verket troligtvis anstränger dig mer än någon annan för att delta. De har troligtvis inte autism, men det har du.