Din röst-bidrag: Gårdstomten

Gårdstomten

Av: Andrea från Hammarö

Jag satt vid köksbordet och skymtade morgonsolen bakom ett par moln. Mormor stod vid spisen och slevade upp tre tallrikar gröt. Det var bara jag och hon som skulle äta men enligt historierna jag vuxit upp med ska självfallet gårdstomten få lite. Jag och min lillebror är båda över 20 år nu och jag tycker därav att det är lite underligt att hon fortfarande håller sig fast vid att det finns en gårdstomte, men jag antar att det är en gammal vana och speciellt nu när hon på senare år blivit allt mer vimsig. Hon ställde ner två av tallrikarna på bordet medan den tredje låg kvar på köksbänken. “Jag tycker inte om att pojkarna ska fiska”, började mormor, “god fiskelycka betyder alltid otur”. Det var min lillebror och vår kusin som tidigare samma morgon hade kilat ner till sjön för att fiska. “Jag har ju sagt till er att fisken måste stanna i sjön”, fortsatte hon. Jag minns när vi var små och de få gångerna vi följde med morfar och fiskade. Så fort vi fick upp en fisk släppte vi tillbaka den i sjön. Jag undrade varför det alltid har varit så viktigt att direkt släppa tillbaka fisken, det är ju tillåtet att fiska i sjön men av någon anledning vill ingen som bor här omkring fiska. “Han är så mån om fiskarna och att de ska få stanna i vattnet där de hör hemma”, svarade hon. “Vem?”, frågade jag. “Allt jag begär är att fisken stannar i sjön”. “Men varför är det så viktigt?”, försökte jag igen. “Det är för att det gick riktigt illa senaste gången det fiskades här!”, nästan röt hon. Jag tittade snopet på henne. “Det var när jag var liten och min mamma och pappa fortfarande levde”, började mormor...

 

Din gammelmorfar, en stark och målmedveten man som mest höll till hos korna, till skillnad från mig som hela tiden ville trotsa gränserna. Det var en tidig morgon i augusti och jag samt mina två yngre kusiner hade sovit på loftet i ladan. Jag minns att jag vaknade av min pappa som lik varje morgon klampade in genom den lilla dörren jämte stegen upp till loftet och fortsatte vidare in i nästa rum där korna höll till. Han skramlade med hinkarna och muttrade högt. “Typiskt pappa”, tänkte jag då han säkert med flit ville väcka oss. Han tycker alltid att vi brukar sova så länge på mornarna. Jag kisade runt omkring mig där jag låg inlindad i en stor filt på endast lite halm. Min ena kusin, Ingrid, vände sig mot mig med nyvaket ansikte och tittade frågande på mig. “Vi får rappa på innan han märker”, viskade jag medan jag knuffade lite på Hans, min andra kusin. Vi hade bestämt oss att låna pappas dyra fiskespön och smyga ner till sjön den morgonen. Det var ju så länge sedan de användes. Vi trippade ner från loftet och begav oss till skjulet utanför ladan. Mask hade vi redan grävt fram dagen innan. Med varsit spö i handen begav vi oss ner till bryggan. Solen hade precis tittat fram bakom ett moln och jag kände sommardoften genom hela kroppen. Det var en sådan dag där inget kunde gå fel, kändes det som iallafall. Vi metade en stund och plötsligt ryckte det till i Ingrids spö. Hon fick upp en liten abborre. Den var väldigt liten och pappa har lärt mig att små fiskar ska man släppa tillbaka så det gjorde hon. Både jag och Hans fick upp två små abborrar till som vi släppte tillbaka. Så nära land finns det nästan bara små fiskar och vi hade nästan gett upp hoppet innan jag fick syn på en gädda borta vid vassen. Jag viskade till mina kusiner och vi väntade spänt. “Såja!”, väste jag när gäddan äntligen hade nappat. Jag drog upp den och oj, den var nästan en halv meter! Mamma och pappa skulle bli så häpna när de skulle få se. Vi blev så upprymda av tanken att jag började småspringa upp till huset för att berätta. Pappa skulle nog bli arg att vi inte bad om lov men det gick inte att hejda sig. Väl uppe vid ytterdörren möttes jag av mamma som var på väg ut. “Mamma jag måste berätta en sak! Var är pappa?”. “Jag vet inte”, svarade hon, “han har inte kommit in för att äta frukost än och jag börjar bli lite orolig”. Vi kom överens om att han säkert bara hade stannat hos korna extra länge och började vandra mot ladan. När vi hade kommit in genom den lilla dörren möttes vi av ett rop. Det var pappa. “Hjälp mig! Ni måste hjälpa mig jag sitter fast!”. Förskräckta tog vi oss fram över plankor som hade rasat från taket och där! Där under där loftet en timme tidigare hade varit låg pappa. Loftet hade rasat. 

 

Sök

Språk