Ingen titel

Av: Sally Williams från Karlstad

Idag köpte jag 18 rosor. Dem var på kampanj. Så jag köpte dem. Det är ju trots allt min födelsedag. När jag kommit hem startade jag Spotify direkt för att din avsaknad skulle vara mindre påtaglig. Jag tog ner min vas jag fick på studenten, den som jag tittar på varje morgon och minns den dagen.  

Timmarna närmar sig midnatt och jag sitter på toagolvet. Min lillasyster sover i rummet intill. Bara hon och jag i lägenheten. En natts sömn och sen är det student. Men grejen är att vi bråkar. Om någonting, jag kommer inte ens ihåg vad det är. Men du var upprörd. Trött. Ledsen. Två timmar bort. Jag minns att du sa att du inte visste om du orkade komma imorgon. 

Den junimorgonen skjutsar min lillasyster mig på hennes cykel. Jag har på mig min vita klänning. Mössan är med och jag känner mig vacker. Jag sparar en liten video av mig själv där solen skiner och jag ler. För jag känner mig faktiskt lycklig. Timmarna senare är det hejdå. Det är tårar och rädsla. En gammal vän har blivit sjuk och ska avlivas. Mina lärare säger sina sista ord till oss. Mina klasskompisar gör sig redo för att gå ut genom skoldörrarna en sista gång. Men jag behöver en sekund att andas. Fattar ni inte? Det här är inte bara hejdå till skolan. Jag säger hejdå till mig själv. Allt jag byggt upp i mig själv försvinner den sekund jag börjar springa. Hela mitt liv har sakta avvecklats. Allting försvinner från mig. Husdjuren. Skolan. Familjen. Jobbet. Staden. Vännerna. Ni försvinner samtidigt som jag trycker bort er. Det är lättast att låtsas att det är det jag vill. Att ni försvinner så jag kan fokusera på det nya. Men allt går långsamt, långsamt in i den värsta tiden i mitt liv.  

Du finns och sen finns du inte. Du bryr dig och jag utnyttjar det så jag inte behöver bekymra mig. Jag föraktar mig själv samtidigt som jag älskar mig själv. Jag vägrar pusha mig men hatar mig själv för att jag inte försöker. Du ser mig fallera. Du ser mina sår, som går från psykiska till fysiska. Ingenting omkring mig har ett värde förutom du. Men du gör ont. Du gör så ont. Jag ser hur jag bryter ner dig. Om och om igen. Piskan i dina ögon när du tittar på mig. Känslan av att jag vill att du ska strypa mig. Jag vill att du ska kasta mig i väggen så jag får känna smärtan jag förtjänar. Men det gör du inte. För du älskar mig. Även i den sekund du föraktar mig så har du kärlek för mig. Jag förstår det inte.  

Tidigare var skärsåren jag lämnade efter mig var ett sätt att läka. För min hud läkte. Jag kunde se min kropp återgå till sin helhet. Jag fick en chans att lämna min smärta i mina ärr. Men efter det som hände. Alla bråk. Alla tårar. Alla känslor det skapat i oss båda, är jag sönderdelad. Det finns ingen självrespekt. Det finns inget i mig som gör mig människa. Mitt hjärta gör bara ont nu. Men inte som förut. Då hade jag hopp för mig själv. Nu vill jag bara dö.  

Men sen tittar jag på mina rosor. Som du sa att du ville köpa till mig. Hade du varit här hade du kanske gjort det. Jag snittar varje stjälk och gör iordning vattnet. Dem luktar inte särskilt mycket men dem är vackra. När dem väl står i vasen på bordet känner jag mig inte så ensam. Jag tittar på dem, musiken fortsätter säkert flera låtar, men tiden påverkar mig inte. Snart hör jag till och med dina fotsteg när du kommer hem.