Nemesis bok 1 - Dark Moon av Isabelle Carlman

Familjen

År 2060

Hennes namn är Ezmeray. Hon är en flicka från barnhemmet som ska få stanna med oss säger den fina frun med mjuk röst till den andra lilla flickan som står bakom dörröppningen. Hon har kort ljus blont hår. Hon tittade fram på Ezmeray som hade mörkt långt lockigt hår som var rufsigt. Hon valde att gå fram och krama henne. Det var så allt började. Dagarna gick och flickorna blev de mest bästa vänner. Den ensamstående mamman såg på hur de lekte och kunde inte låta bli att le. Hennes dotter Holly hade alltid varit väldigt ensam så hon kände en enorm glädje över hennes val att adoptera ett barn till visade sig varit det rätta.

Det var en oktobermorgon. Ezmeray och Holly var ensamma ute på gården och lekte. Dom båda stannade upp och frös när dom hörde nån som gick mot dom. Löven under den mystiska mannens skor knaprade när dom krossades. Holly fick genast en skrämmande känsla från mannen. Hennes mamma, hennes trygghet var på jobbet. Ez ställde sig framför Holly. ”Vad vill du?” säger hon till den långa mannen. ”Hej mina vackra flickor” säger han med ett leende. Han hukar för att komma närmare men Ez tar tag i Hollys hand och drar med henne mot huset. Mannen är klädd i kostym, hans långa hår ligger mot hans högra axel. ”Vänta jag vill ju bara leka med er” säger han nu med en överdriven ledsam röst. ‘’Mamma är inte hemma’’ säger Ez argt. ‘’Vad heter ni?’’ frågar han men förblir utan svar. ‘’Åh hörni jag ville inte göra detta svårare men..’’ Mannen mumlade och sen sprang i full fart fram till dom två flickorna. Holly skrek när hon blev hårt fångad av iskalla händer. Det gjorde ont och hon började gråta. ‘’Holly!’’ Skriker Ezmeray medans hon sträcker båda sina händer men mannen är snabb. Nu håller han i Holly på andra sidan gården. Hans iskalla händer med långa naglar hållde hårt i Holly. Ezmeray var livrädd men hon ville inte förlora Holly, hennes enda vän. Så hon sprang fram mot dom, mannen väntade men blev överraskad när Ezmeray bet tag i hans arm. Han bröt ut i smärta och släppte Holly. ‘’Äckliga människounge!’’ Han tog tag i Ezmeray. Det gick snabbt. Ezmeray kände något skära in i hennes arm. Det gjorde ont, inte bara i hennes arm men i hela hennes kropp. Hon ville skrika men hon kunde inte. Sakta men säkert föll hon ut ur medvetande.

Ezmeray vaknade upp i hennes säng. Hon kände sig svag. Holly som satt bredvid sängen ropade på sin mamma. Hon kom in i rummet och kände på hennes panna. Ez sträcker upp sin arm för att kolla på där hon hade blivit skadad men det fanns ngenting där. ‘’Du måste vakna nu Ez maten är klar’’ Säger Hollys mamma medans hon lämnar för köket. ‘’Vad hände med mannen’’ frågade Ez oroad. ‘’Vilken man?’’ Frågade Holly förvirrad.

Hon var hungrig men hon ville inte äta maten. Den goda maten Hollys mamma lagade smakade rutten. Den hade alltid varit så god men nu smakade den vidrigt. Ezmeray ville inte såra mamma eller Holly så hon satt tyst. ‘’Är du inte hungrig Ez’’ frågade Holly. Hon ville inte ljuga men hon var tvungen. Dom kommande dagarna smakade all mat rutten och oätlig. Ezmeray började med att plocka undan och låtsas äta maten. Allt för att inte såra sin nya familj. När hon tvingade sig själv att äta maten så gick det inte. Det kom bara upp igen.

Ezmeray orkade inte leka längre. Hennes glada personlighet var helt borta. Hon var vrålhungrig. Holly var så orolig för hennes vän. Hennes älskade Ez var inte sig lik alls.

Så hungrig… Hon kunde inte sova. Det var obekvämt och hennes mage skrek efter mat. Ezmeray gick upp från sängen. Hon tittade på Holly som sov djupt. Hon såg så fridfull ut. Hennes älskade Holly. Ez mådda dåligt. Varför går allting så fel. Hon bestämmde sig att gå mot köket, hon kan inte ge upp chansen att vara i en familj.

När hon gick så knakade golvet. Mamma gick fram mot Ezmeray oroad. ‘’Kan du inte sova gumman?’’ frågade hon sömnigt. Esmeray såg annorlunda ut. Hennes livliga ansikte var benigt och hennes ögon insjunkna. Mamma tittade på henne och tänkte på att det var tur att doktorn kommer imorgon. Så fort hon märkte Ez bete sig mer konstigt så tog hon kontakt med en läkare i byn. Mamma sträckte ut sina armar runt Ez. Ezmeray tog emot hennes kram. Hon kände äntligen en lukt av något gott. Något ätbart. Hennes mun började vattnas. Hon kunde inte längre kontrollera sig själv. Hon bet ner i mammas nacke. Blodet smakade ljuvligt. Holly hade vaknat av ett förfärligt skrik från hallen. När hon kom fram såg hon Esmeray med mamma på golvet framför henne. Det var blod över golvet från mammas nacke, på Ezmeray kläder och runt hennes mun. Holly var förfärad. Hon skrek. ‘’Vad har du gjort!’’. Hon sprang ner och föll på golvet. Hon gång på gång skakade den livlösa kroppen som en gång varit hennes mamma. Tårarna från Holly blandades med blodet. Ezmeray stod förstenad. Hon fattade inte vad som hade hänt. ‘’Vad har hänt med mamma’’ mumlade hon fram. Holly började skrika på henne. Hon hade inte gjort nånting. Hon hade inte skadat mamma. Varför säger Holly det. Hon öppnade munnen för att säga nått men då skrek Holly igen. Ezmeray kände något varmt runt munnen. Hon svepte sin hand över sitt ansikte för att se blod. Förfärad sprang hon till spegeln i hallen. Där stod hon. Alldeles täckt i blod med vassa spetsiga tänder som visade sig när hennes mun öppnades i chock. Hon ville springa till mamma och Holly. För att som förut bli tröstad och älskad. Men hon var rädd. Hon var rädd för vad hon blivit. Hon var rädd att mamma var död. Hon var rädd att Holly skulle hate henne. Så istället för att vända tillbaka så sprang hon ut genom dörren snyftandes. Hon förtjänar inte att ha en familj.

Hon gömde sig i en gränd och grät. Hon grät tills hennes ögon blev röda. Hon satt där och kramade sig själv i ett försök att trösta sig själv. Hon tittade inte ens upp när hon hörde fotsteg gå mot henne. Till slut när hon tittade upp så såg hon mannen igen. ‘’Oj så vi ses igen’’ säger han med ett leende.

År 2081

Ezmeray

Staden var ren. Höga byggnader i abstrakta former. Allting var tekniskt och byggt för att kunna leva på enklast sätt. Klimatet var utmärkt eftersom farmer av träd och djur fanns i varje hörn. Man skulle kunna säga att det var en drömlik framtid dom åstadkommit men det var inte hela sanningen. År 2030 kom ett virus som skulle förändra mänskligheten och splittra den till två sidor. Dom ville skapa en högre grupp. En muterad människa som var över andra. Det var då ‘’vampyrer’’ kom till. När man hör ordet vampyrer så tänker man på den urgamla klassikern Twilight och de påhittade bleka människor som suger blod som folk för länge sedan skapade från deras fantasi. Det stämmer inte riktigt till varelserna som skapades. ‘’Människorna’’ förlorade förmågan att bryta ner maten, dom behövde blodet för att överleva. Deras främre kindtänder växte och utvecklade en förmåga att förgifta sina byten. Det finns olika förmågor bland vampyrerna. Den mest vanliga är att temporärt förlama eller försvaga deras byten. Vampyrer har bara förmågan att en gång i deras liv förvandla en annan människa.

Ezmeray vart ska jag förvara testerna av vårt senaste experiment? Frågade Aruna. Aruna är ägaren av det lilla cafeet. Hon brukade jobba som en odlare men nu var hon mer intresserad av att hjälpa vampyrer med deras diet. Man kan säga att hon var en dietist för vampyrer. Just nu håller hon på att förbättra växten som kan ersätta människoblod. Ett viktigt block för att vampyrer ska bli accepterade i samhället. Vilket kanske är en orealistisk dröm eftersom det är helt lagligt att mörda vampyrer. Till och med är det ett speciellt yrke. Man kan bli en så kallade ‘’Vampyrjägare’’. En person som letar fram vampyr familjer eller grupper som lever i fred och brutalt mördar dem. Sen blir dom hedrade och kallade hjältar som att dom gjorde en tjänst för ett säkrare samhälle. Helt patetiskt. Såklart så finns det dåliga vampyrer också. Dom som hatar människor och ser dom som ingenting annat än mat. Jag kan förstå dom men samtidigt finns det bra människor. I slutet av dagen så är vi ju bara muterade människor, vi känner känslor precis som dom.

”Miss Ezmeray? Lyssnade du ens på vad jag sa?” Frågar Aruna irriterad.

”Ja förlåt mig. Du kan samla ihop alla svar och lägga dom i den privata mappen jag fixade åt dig… Hur går det med den nya killen förresten?” Ezmeray vände sig om för att se Aruna stå där med sin ipad. Några klick och ett ljud av filer som blev överförda, hon kollade upp.

”Den nya killen… Menar du Euaemon? Han visar utmärkt utveckling inom svärd träningen. Han är snabb, skicklig och naturligt begåvad. Dock är han inte den som är mycket för småprat. För det mesta är han själv och äter på sitt rum. Jag tror det har varit svårt för han att vänja sig vid denna livsstil”

”Mhm… jag vill att han ska bli befordrad till en knight. Det skulle kanske få han att komma in i en grupp genom träning. Jag tror han skulle kunna bli en riktigt talangfull knight”

”Miss Ezmeray… är du säker? Det är en väldigt stor titel. Det skulle få folk att fundera… Jag menar han har potentialen men han är vår nyaste medlem. Det finns dom som kämpat i år för en plats”

”Jag är säker. Dom har det bra i deras rank. Dom är inte ensamma som Euaemon. Mitt jobb är att se till att alla känner sig hemma här. Jag ska prata med honom och se vad han känner själv. Skriv upp ett möte åt oss är du snäll”

”Ja Miss Ezmeray. Du är så godhjärtad” Aruna ler och vänder sig för att lämna rummet.

Euaemon

Han hade fått ett möte med Miss Ezmeray hon själv. Kvinnan som räddade honom ur hans situation med jägarna. Hur kunde han tacka nej till hennes förslag att han ska gå med i knights. Även om han var rädd och osäker så hade han accepterat det.

Så Euamon har nu blivit befordrad till en knight. Det betyder att han tränar för att försvara alla vampyrer som valt att leva i tro av Mizz Ezmerays ledarskap. Det är hans första träningspass, han ska träffa resten av gruppen. Han känner sig osäker och nervös men trycker ner dom känslorna när han åker upp till våningen endast knights får vistas på.

Han går in i vapenrummet efter satt på sig sin knight rank III kläder. Det är fullt av skärmar som avtecknar olika slags vapen. Inte dom vanliga svärden utom dom högteknologiska endast knights får bära. Han går fram och lägger hans hand på skärmen och den läser av hans identitet. Skärmen försvinner och ett blått svärd med svart handtag blir synligt. Euaemon tar upp det. Svärdet i hans hand är tungt. Det kommer inte bli lika lätt att förflytta sig med det. Han kommer bli slöare. Detta är inte hans val.

Svärdet… tungt… mumlar Euaemon för dig själv.

”Fånga!”

En kvinnas röst ekar i rummet. I Euaemons ögonvrå ser han en objekt flyga genom luften rätt mot han. En stark känsla av panik och förvirring faller över han. Euaemon vänder sig, släpper det tunga svärdet på golvet och fångar tag i det mindre svärdet som flyger mot han runt dess handtag. Han ser på det och drar handen längs bladet. Denna är perfekt tyngd. Men vem är kvinnan som precis hade försökt kasta ett svärd genom han.

”Woah! Imponerande!”

Kvinnan klappar och går mot honom. Rött hår, brun-gula ögon och ett par svarta glasögon. Hon är iklädd rank I knights kläder. En svart rörbar kostym med ett fint brodyr design, fickor och skärp för att hålla fast vapen men också hjälpmedel. En silver broschyr som visar hennes rank. Hon går med stolthet och ära.

Euaemon vet redan att han inte kommer passa in bland de andra knights. Är detta dom som ska skydda oss alla…

”Jag är Victoria, välkommen till Knights. Jag hoppas verkligen det inte blir för tufft för dig lilla killen. Var bara inte i vägen för mig. Jag kommer inte hesitera att utföra mitt jobb perfekt” Hon ler och försvinner ut ur rummet.

Vilket bra första intryck tänker Euaemon sarkastisk. Han lägger tillbaka det blåa svärdet och tittar på det lila från Victoria han har i handen. Det är mycket tunnare men det betyder att han kommer kunna använda sin flexibilitet och snabbhet. Han är nu redo för att gå in i träningshallen. Med ett djupt andetag går han mot dörren. Detta kommer bli väldigt intressant.

Cyra

Dom ska alla försvinna. Dom ska alla dö. Det är min enda önskan och mitt enda mål.

Sök

Språk