Jag håller den blåvita knuten i min högra hand och låter Milo dra i den. Han har inte en chans att dra den ur mitt grepp om jag inte tillåter honom.

Jag önskar att vi alla kunde glömma bort att det som hände i onsdags någonsin hände. Allt känns ju så normalt när Milo ligger bredvid oss i soffan och andas så lugnt. Jag frågade mamma om det ens finns en liten, liten chans att vi får behålla honom. Hon sa nej. Hon kan inte ta den risken, det kan hända igen. Och jag vet väl att det är sant men jag vill inte tro det. Milo är en del av vår familj nu. Jag älskar honom.

”Hundar får inte bitas”, sa pappa. Han hade också rätt. Även om inget hade hänt i onsdags så hade något hänt, förr eller senare.

Jag grät i torsdags och igår när jag fick nyheterna. I värsta fall så behöver Milo avlivas för att han är för farlig. Men just idag är allt okej. Milo är en snäll hund som inte skäller, inte biter. Han är precis som han ska vara. Inga tecken på den farliga hunden som han är i andras ögon. Han får stanna. Idag är allt bra och han får stanna hos oss för evigt.

Mamma säger att hon hellre glömmer bort och går vidare. Jag tror inte att jag kan göra det.

”Det känns så dåligt att sakna någon men inte ha en enda sak att minnas de vid”, sa jag. Därför har jag tagit en massa bilder av honom. Milo när han ligger på golvet bredvid mammas fötter, Milo när han ligger i mammas säng och väntar på att hon ska komma ut ur badrummet. Han älskar verkligen henne.

Även om jag själv inte skulle kunna göra det så förstår jag varför hon inte vill minnas. De har ett så starkt band att det alltid kommer göra ont att minnas. Särskilt när hon vet att de aldrig kommer att få träffa varandra igen.