Din röst-bidrag: Lämna mig inte

Lämna mig inte

Av Tindra från Kristinehamn

1,2,3,4, jag räknar antalet röda föremål i klassrummet. Jag har engelska men allt jag kan tänka på är dig. Hur mår du, hur mår du, hur mår du? Paniken växer, 5,6,7,8, jag orkar inte vara här inne. 9,10,11,12 huvudet spinner och jag känner att jag kommer börja hyperventilera. 13, 14...Det knackar på dörren till klassrummet. Min blick flyger upp mot dörren och för en liten stund glömmer jag panik känslorna men de kommer snabbt tillbaka, och starkare än någonsin. Dörren öppnas. Pappa? Nejnejnej, jag kan inte sluta tänka nej. Mina klasskamraters blickar vänds mot mig längst bak i klassrummet. Jag slänger ihop mina grejer och drar med mig dem ut. Pappas ögon är fyllda av tårar, han blinkar och en tår faller ner längs kinden. Jag har inte sett honom gråta sedan farfar gick bort, för kanske 8 år sen. Det känns som ett knivhugg genom hjärtat. Fler tårar faller ner, och fler. “Hon är inte bra”. Jag förvandlas till sten. Kroppen känns så tung, jag kan inte blinka, inte andas. Det ända jag tänker är: är du död, men jag vågar inte säga det högt. Den enda människan jag varit helt trygg med, hon som förstod mig som ingen annan, älskade mig för den jag var, kan väl inte vara död? “Hon verkar ha fått någon typ av stroke”.

 

Jag, pappa och min storebror sitter i bilen, vi är påväg till sjukhuset. Jag har inte sett dig på flera veckor. På grund av corona får vi inte hälsa på. Du har suttit där, själv, dag in och dag ut i ett grått litet rum utan att kunna lämna sängen. Inte ens maten har du kunnat äta. Inte ens din familjs ansikten har du fått sett. Du har varit där ensam omgiven av tankar om döden och saknaden av den du brukade vara.

 

Vi väntar på dig. Min bror och jag spelar schack men ingen av oss kan koncentrera oss. Vi har fått kaffe och kakor av personalen men bara synen av dem gör mig illamående. Din säng blir inkörd i rummet. Du har inte längre något hår och du är omänskligt smal. Du ser så annorlunda ut men hur kan du ändå vara så vacker? Sjuksköterskan försöker prata med dig men du vrider dig fram och tillbaka i sängen utan att ge respons. Du verkar orolig. Tårarna slutar inte rinna, jag vet att jag är röd i ansiktet av att försöka hålla inne snyftningar. En bultande huvudvärk kommer och visiret trycker mot min panna. Jag orkar inte se på dig men jag kan inte slita blicken ifrån dig för tänk om det är sista gången jag ser dig. Sjuksköterskan ger mig en blick av medlidande, men jag tycker mer synd om henne än mig själv. Allt jag önskar är att jag kunde berätta hur mycket jag älskar dig, jag ångrar hur jag inte uppskattade dig tillräckligt, hur jag slösat bort värdefull tid jag kunde haft med dig. Jävla cancer, hur ska jag leva utan min mamma?

Sök

Språk