Ensamheten av Maja Olofsson Englund

Mike ser ut genom fönstret, ut i den tomma natten. Det är helt dödstyst i rummet. Hon andas lite lätt på fönstret så att det blir imma och ritar ett hjärta. Där hon skriver bokstaven O i. Det står för hennes kille Oskar. Plötsligt känner hon hur henne ögon börjar svida och någonting blött rinner nerför hennes kinder. Om det är någonting Mike hatar så är det känslan av tomhet. Och den sortens tystnad som att någon har dött.

Det har gått två veckor sen Mike träffa sin kille. De två har aldrig vart ifrån varandra så här länge. I somras så bruka de komma till varandra varenda vecka. Men nu har skolan börjat. Mike har börjat gymnasiet och Oskar har börjat nian. De kunde inte ses förra helgen för att Mike skulle i väg på ett bröllop. Annars hade hon åkt till honom. Men så blev det inte. Hon känner en stor klump i halsen. Som någon slags knut. Hon försöker chippa efter andan men det går inte. Och plötsligt brister hon ut i sorg. Tårarna strömmar nerför hennes ansikte och hon kryper längst upp i sängen med hans tröja i hennes famn. Hon drar in doften av den och hon känner hur lugnet rinner över henne och hon börjar andas normalt igen. Det är bara en vecka kvar…det klarar du, tänker hon för sig själv medan hon tar upp mobilen. Han har fortfarande inte svarat. Hon sluter ögonen och hör hans röst i huvudet. Hon kan höra hur han försöker trösta henne och ta reda på vad det är som är fel. Mike har aldrig känt sig så här trygg hos någon som hon känner sig hos honom. Sakta men säkert så känner hon hur hennes ögonlock blir tyngre och tyngre och hon faller till sömns.

När Mike vaknar igen så är det fortfarande mörkt. Hon känner en kall känsla när hon går upp för att stänga fönstret som står vidöppet och slår mot husväggen på grund av den starka blåsten utanför. När hon stäcker sig efter handtaget så märker hon hur hennes hand nästan skakar av rädsla. Hon förstår inte hur det har öppnat sig. Hon kände ju på fönstret minst tre gånger innan hon gick och la sig. För att se till att det var ordentligt stängd. Så varför är det öppet då? Mike förstår ingenting. Hennes hjärta börjar slå fortare. Plötsligt ser hon någon svart silhuett vid gatlyktan nere på gatan som kollar upp mot henne. Det ser ut som någon lång man med en hatt. Men vid samma sekund så kommer det en bil och silhuetten försvinner. Vem är den där mannen? Varför kollade han upp mot mig? Jag måste ha inbillad mig…tänk om jag går och börjar bli galen. Det får bara inte hända. Inte än. Jag är ju bara 16, tänker Mike för sig själv när hon går tillbaka till sängen då hennes telefon börjar vibrera. Oskar <3 står det på mobilen och hon andas ut med lättnad. Hon tar upp mobilen och svarar.

- Hej, säger hon lugnt och hennes hjärta börjar slå i normal takt igen.

- Väckte jag dig? Frågar Oskar henne lite oroad. Mike börjar få en känsla av att nåt är fel.

- Nej jag ehm…vakna nyss, svara hon och drog på sig täcket igen.

- Okej bra…jag såg att du hade ringt. Förlåt att jag inte svara. Jag somna, mumlar han.

- Det är okej, jag gissa på det, svarar Mike och ler för sig själv.

Hon känner sig lättat över att en sak i alla fall är som vanligt denna natt. Den natten snackar de i flera timmar. Mike förklarar för honom varför hon är uppe så här sent och vad det va som hade hänt. Varför hon hade ringt honom och hur hennes vecka hade vart. Oskar som vanligt sitter där i andra änden av telefonen och lyssnar förundrat och nyfiket på allt Mike berättar för honom. Det är det bästa han vet att bara kunna sitta där och få höra hennes röst.

- Jag är glad att du ringde, säger hon till sist. Oskar tystnar i en lång minut efter det.

- Jag älskar dig, säger han sen med sin lugna mjuka röst som alltid lugnar Mike. Hon ler för sig själv lättad.

- Jag älskar dig också, säger hon glatt innan de sen lägger på. Då hennes leende ser mer ledset ut. Hon känner hur en tår rinner nerför hennes kind och tar upp mobilen.

Sök

Språk