Merid av Molly Larsson

Jag är fast i en värld där alla vill att mitt blod ska rinna. Det finns ingen utväg, ingen dörr tillbaka. Så vad gör jag nu? Vad gör man när alla tror att man är en bortbyting. När alla tror att ens blod är svart. Vad gör man när ens egen bror skickar soldater efter en? Vad gör man när man inte fattar någonting? 

Jag springer utan att veta vart jag är påväg. Det enda som ekar i huvudet är spring, spring, spring..  

Jag tänker inte tillåta mig själv att stanna förrän jag är långt bort härifrån. 

Hjärtat dunkade hårt i bröstkorgen, det kändes som om det skulle pressa sig ut ur min kropp. Kanske var det bäst om det faktiskt gjorde det. 

För helt ärligt - hur skulle jag kunna överleva? Allt kändes så hopplöst. 

Jag visste ju faktiskt ingenting om platsen där jag nu skulle tvingas att kämpa för mitt liv, kämpa för mitt namn. 

Skulle det helt plötsligt komma något slags monster och svälja mig hel? Och dom där eldblossen som alla pratar om, jag visste inte ens hur de såg ut. 

Men jag tänker inte ge upp. Jag vägrar att ge upp! Jag måste få Yd att förstå. 

Jag måste få pappa att förstå! När jag tänkte på pappa så fick jag ett stygn dåligt samvete, även fast jag ju egentligen inte hade något att få dåligt samvete över. 

Vinden piskade mig i ansiktet. Det hade blåst upp till storm. Perfekt.

Om jag inte dog av Yds soldater så skulle jag väl dö av att ett träd föll över mig.. Jag hade lust att skrika, det var som om allt i den här världen var emot mig. Bosse sneglade på mig med en frågande blick.  Han vädrade nog hur rädd jag var. Då fick jag ett stygn dåligt samvete igen. Han förtjänade inte det här. Hans blod förtjänade inte att rinna bara för att mitt var dömt att göra det. 

De skulle väl inte skada honom? Han var ju trots allt bara en hund. 

Men han var min hund och det kanske räckte som motiv för att döda honom. 

Jag mådde illa av tanken. 

Hur lång tid skulle det ta för dom att komma ikapp? 

Skulle jag över huvud taget ha en gnutta  chans att springa av mig massor av soldater eller skulle detta bli mina sista andetag? 

Rädslan kröp i mig. Jag visste att det här skulle bli min största utmaning någonsin, men jag var medveten om vad jag var tvungen att göra. 

Jag var tvungen att försöka använda mina förmågor. Frågan var bara hur? 

Sök

Språk